Om psykoanalys och psykoterapi

Ett psykoanalytiskt förhållningssätt – vad är det?

Det psykoanalytiska förhållningssättet utgår från att människan har ett omedvetet känslomässigt liv.

Vi bär omedvetet på tankar, föreställningar och rädslor. De formar hur vi ser på världen och på oss själva. När vi blir mer medvetna om dem får vi bättre förutsättningar att komma till rätta med våra svårigheter.

Samarbetet med analytikern är regelbundet och långsiktigt. I det känslomässiga samspelet vecklar de gamla mönstren ut sig. De blir synliga, undersökta och ifrågasatta.

Då kan vi göra andra val än tidigare. Vi kan bryta gamla och invanda tanke- och känslomässiga mönster.

Hur går psykoanalys och psykoanalytisk terapi till?

Både i psykoanalys och i psykoanalytisk psykoterapi träffar man en psykoanalytiker kontinuerligt för samtal.

Varje samtal är 45–50 minuter långt.

Du uppmuntras att så öppet som möjligt berätta för analytikern vad du tänker på. Analytikern lyssnar och hjälper dig vidare.

• Samtal på 45–50 minuter
• Kontinuerliga möten med en psykoanalytiker
• Du berättar så öppet du kan vad du tänker på

Vad är skillnaden mellan psykoanalys och psykoterapi?

Förhållningssättet är detsamma i psykoanalys och i psykodynamisk eller psykoanalytisk psykoterapi.

En skillnad är att psykoanalys är en mer intensiv behandlingsform, med 3–5 möten i veckan. Perspektivet är förändring på lång sikt, och en psykoanalys pågår ofta under flera år. På så sätt kan en djupare och mer varaktig psykisk förändring bli möjlig.

Även en psykoanalytisk terapi kan pågå i flera år, men med färre sessioner i veckan. Därför leder den inte alltid till lika genomgripande förändring.

• Psykoanalys: 3–5 möten i veckan, ofta under flera år
• Psykoanalytisk psykoterapi: färre sessioner i veckan, kan också pågå i flera år
• Samma förhållningssätt i båda formerna

Mer om psykoanalys: från Freud till i dag

Psykoanalysen som teori och klinisk praktik skapades vid förra sekelskiftet av den österrikiske läkaren Sigmund Freud. Tvärsigenom 1900-talet har den haft ett enormt inflytande över den västerländska kulturen och det moderna samhället.

Centrala psykoanalytiska begrepp som ”bortträngning” och ”det omedvetna” har med tiden blivit självklara delar av vårt vardagliga språk om psyket.

Som generell teori om människans mångbottnade själsliv har psykoanalysen satt djupa spår i den vetenskapliga och intellektuella världen. Som klinisk behandlingsmetod för psykiskt lidande har den på olika sätt påverkat framväxten av den psykiatriska vården, inte minst genom att fungera som grogrund för utvecklandet av den psykodynamiska psykoterapin.

Mycket har förstås hänt inom psykoanalysen sedan Freuds dagar. Melanie Klein, Donald W. Winnicott, Wilfred R. Bion och Jacques Lacan, för att bara nämna några, har alla lämnat viktiga bidrag till den teoretiska och kliniska utvecklingen.

• Sigmund Freud – psykoanalysens grundare
• Melanie Klein
• Donald W. Winnicott
• Wilfred R. Bion
• Jacques Lacan

Lidandet betyder någonting

Grundtanken i psykoanalysen är att det psykiska lidande som analysanden eller patienten kommer med har en innebörd. Det handlar om någonting.

Depressionen, tvångstankarna, fobierna, relationsproblemen, de snabba känslosvängningarna, de destruktiva livsmönstren – eller vad det nu må vara. Detta är subjektiva problem. De är indikationer på inre konflikter och på livsproblem som inte sällan har sin grogrund i personens livshistoria.

Därför handlar den psykoanalytiska eller psykodynamiska behandlingsmetoden om att förvärva förståelse och emotionell självkännedom. Målet är att utveckla ett subjekt som på ett friare och mer ändamålsenligt sätt förmår handskas med livet och lösa sina inre och yttre konflikter.

Avsnittet ”Mer om psykoanalys” har skrivits av Johan Eriksson.